Recensioner

BAROMETERN 13:e mars 2006

Underfundigt och överraskande av Obanteatern

Så många gånger har vi läst Jan Lööfs roliga saga om det röda äpplet att vi nästan kan den utantill. Och studerat de spännande bilderna i boken.

Nu fick vi se bilderna i jätteformat på scenen och möta både gubben i den randiga kostymen, frukthandlaren, boven och alla de andra i den lilla staden livs levande.

Obanteaterns föreställning är fylld av överraskningar och humor. Här saknas varken underfundigheten eller spänningen från boken.

Teatern håller sig mycket nära Jan Lööfs text men har broderat ut berättelsen här och var. Några av figurerna har på så sätt lite fastare konturer och mer personlighet, som mormor till exempel, som visar sig vara en tant i vimsigaste laget – och rolig, förstås.
Även om det ibland känns lite onödigt pratigt på scenen, så växlar de båda skådespelarna Tomas Fingal och Magnus Ödéhn skickligt mellan rollfigurerna och spelar den känsliga pojken Per lika inlevelsefullt som den elaka frukthandlaren som lurar på farbrorn det gröna plastäpplet.

Tänk så det kan slumpa sig, att ett äpple sätter igång en hel kedja av händelser i staden. Eller är det kanske inte slumpen som styr? Berättelsen rymmer en hel del livsfilosofi, något som Obanteatern också tar tillvara så att föreställningen med behållning också kan ses av vuxna.

Men det allra bästa med Obanteaterns uppsättning är nog Jan Lööfs bilder ur boken, som projiceras i scenfonden, ordentligt uppförstorade. Bilderna utgör en fascinerande scenografi bakom de båda skådespelarna, och får till och med liv, med hjälp av en påhittig animation. Som när katten på frukthandlarens gård plötsligt tar ett språng och fågeln flyger iväg. Lika magisk är den stiliserade rekvisitan, med det stora röda äpplet och lille Pers enorma mössa i något mjukt plastigt material. De ger nästan ett tvådimensionellt intryck – smått genialt, så är vi tillbaka i boken.

- Tina Jeppsson

---

KVÄLLSPOSTEN 7:e februari 2005

En fruktbar berättelse

Jan Lööfs berättelse Sagan om det röda äpplet från 1974 har onekligen satt ett visst spår i mig. I Obanteaterns dramatisering påminns jag om känslan som sagan en gång födde: ett slags rent och godmodigt välbehag, som stiger upp i spänningsfältet mellan de okomplicerade illustrationerna och berättelsen i sig.

Efter den föreställning, som ges på Barnens scen i Folkets park i Malmö på spridda datum den här månaden, lämnar jag teatern övermannad av två tankar. Ett: att jag absolut måste finna rätt på Jan Lööfs bok. Och två: att råda bot på suget efter ett rött äpple. Det som räddar Obanteaterns uppsättning från att bli en sämre upplaga av grundhistorien, är deras val att placera sig så nära orginalet som möjligt. På en stor vit duk projiceras Lööfs underfundiga teckningar. Animeringen fungerar som en dynamisk dekor mot vilken skådespelarna kan agera, men också smyga in bakom så att deras kroppar framträder som stiliserade skuggfigurer.

Tomas Fingal och Magnus Ödéhns förkroppsliganden av gubben i randig kostym, frukthandlaren, tjuven, gumman och den lille pojken flyter överlag smidigt. Men lyfter på riktigt gör det först i samspel med Malin Kihlbergs rekvisita. Av ett skumplastliknande material har det röda äpplet, gubbens käpp, frukthandlarens vattenkanna och tjuvens långa halmgula skägg formats. Det följsamma materialet gör rörelserna hos föremålen mjuka och skapar en bullighet, som stämmer väl överens med den känsla som jag inledningsvis försökte beskriva. Något led i den kedjeberättelse som tillhör sagan slumpas bort, utan att för den skull fälla historien. Det gröna plastäpple som gubben köper av frukthandlaren, och som sedan det försvunnit ur sin ägares åsyn råkar ut för en räcka slumpartade incidenter, hamnar slutligen - moget och friskt - åter på gubbens fönsterbräde. En klurigare metod för att locka barn (och vuxna!) till fruktkorgarna får man leta efter.

- Malena Forsare